Förlossning Vinterkullen

Natten mellan den 6-7 december 2008 födde min Mimmi Mandelblom åtta små kattungar. Men långt före den natten hade förberedelserna börjat...

Blodgrupper

Mimmi t.v. med tjocka magen, och brorsan Teddy vilarMimmi Mandelblom är testad för blodgrupp, och resultatet visade att hon har blodgrupp B. Blodgrupp A är vanligast hos katt, dessutom finns blodgrupp AB. Det här är viktigt att veta vid parning. Om en hona med blodgrupp B, som Mimmi, paras med en hane med blogrupp A, som Caesar, kan kattungarna drabbas av neonatal isoerytrolys om de diar mamman under sina första levnadsdygn. Det innebär att kattungarna dör inom några dagar. För att förhindra att det sker måste kattungarna hindras från att dia och istället handmatas under de första 48 levnadstimmarna. Mer information om det här kan du läsa hos S*RagGorgeus eller hos Ragdollklubben.

Vi var förberedda enligt alla konstens regler: välling och kosttillskott för nyfödda var inköpt, nappar, pipetter och flaskor likaså. Bästa kattkompisen var varskodd för att eventuellt vara avlösare i matningsscehemat. Tejp av olika slag att tejpa över Mimmis tuttar med fanns också hemma, och Kristina ("farmor" till de blivande kattungarna) hade sytt en jättebra body till Mimmi så att kattungarna inte skulle kunna komma åt att tutta. Kort sagt, vi kände oss förberedda.

Öppningsskedet som inte märktes
Nu var det bara att vänta. Mimmi såg ut som en ballong när det var en vecka kvar. Hon hade gått upp 1,5 kg och vi gissade på att det fanns 4-6 kattungar i magen. På lördagen var hon som vanligt väldigt kärvänlig och ville följa mig vart jag gick. Hon gick undan vid ett par tillfällen och la sig i klätterträdet och vilade, något hon aldrig gjort tidigare. Vi funderade på om det kanske var något på gång, men eftersom hon inte riktigt betedde sig som Socker gjort när hon varit dräktig, så trodde vi inte det. Socker brukade alltid sitta i bolådan och stirra med frånvarande blick och spinna när förlossningen inleddes, men Mimmi gjorde inget sådant.

Hjälp, det börjar!
Vid halvelvatiden på lördagskvällen säger Peter att hon är på gång att föda. Mycket riktigt, när jag tittar dit ser jag att hon har krystvärkar. Första bebisen kommer fem över elva. Vi får fullt sjå att hålla reda på den så att den inte börjar tutta på Mimmi. Tio minuter senare kommer nummer två, och då gör jag i ordning välling. Det blir väldigt stressigt när Mimmi är på gång att föda och en liten krabat försöker tutta på henne samtidigt som jag själv försöker mata den andra. Svettpärlorna börjar bryta fram i pannan...

Tjugo minuter i midnatt kommer nummer tre. Då bestämmer jag mig för att sätta på Mimmi den fina bodyn hon fått, trots att förlossningen inte är färdig. Det är omöjligt att hålla de nyfödda från henne, och hon blir orolig om vi plockar bort dem.

Sjökvisten

Klockan halv ett är det dags för nummer fyra som kommer ut med en fantastiskt rolig frisyr! Han är mycket porträttlik Sjökvisten i Åsa-Nisse! Hög panna, välkammad mittbena, ja, ni fattar!?

Livräddning på den sista?
Kvart i två på natten är det dags för nummer fem, den sista, tror vi. När han kommer ut andas han lite knackigt, men efter att jag slungat och sugit honom så piggar han på sig. Bodyn som Mimmi haft på sig är mer än lovligt slabbig och äcklig nu, och kattungarna är jättesnabba på att hitta vägar att krypa in i den. Jag klipper hål i ett par strumpbyxor och trär på Mimmi istället, men kattungarnas klor fastnar tyvärr i materialet. Det blir en snabbtvätt av bodyn i iskallt vatten, och ett tappert men misslyckat försök till torkning medelst hårfön och strykjärn. Mimmi accepterar att ha på sig en fuktig rosatonad body, men kattungarna är ändå för många och för snabba för att vi ska hinna med att både mata och vakta dem.

Fem över två tittar nummer sex fram, och den sitter fast i mamma Mimmi, eftersom moderkakan inte kommer ut. Jag känner igenom magen och döm om min förvåning när jag känner att det finns en till där inne! Det är bara att vänta. Inte förrän tjugo över tre kommer nummer sju, och då har jag fått hjälpa till att få fram moderkakan på nummer sex så den kom loss. Även sjuan måste jag hjälpa till lite med så att andningen kommer igång. Men nu är det väl äntligen slut? Vi är svettiga och stressade, och tröttheten börjar bli tung. Mimmi krystar ännu en gång. Fem minuter över fyra föds den sista ungen! Mimmi har ätit upp alla moderkakor utom två, och nu hickar hon som den värsta fyllkaja.

Sömn
Jag gick och la mig vid halv fem-tiden och Peter tog nattskiftet. Eftersom vi inte hade något skydd för Mimmis juver så la vi kattungarna på ena sidan om en hoprullad handduk och Mimmi på den andra. Kattungarna pep konstant berättade Peter på morgonen när jag vaknat, och Mimmi bar hela tiden över dem till sig. Peter hade suttit och matat dem hela natten, samtidigt som han med ena handen försökt hindra dem från att tutta. När det var min tur att vara kattvakt så insåg jag att jag inte skulle orka sitta och vakta Mimmis spenar och kattungar särskilt länge. De sönderklippta strumpbyxorna kom till heders igen. Det må bära eller brista - hellre en trasig klo än en död kattunge. Mimmi la alla sina fina ungar tillrätta bredvid sig och började tvätta dem. Ungarna slutade pipa och slumrade in. Och nu gick det äntligen att följa kattmatsbeskrivningen: matning varannan timme. *puh*

Under hela natten hann jag inte ta en enda bild. Jag hann väga två av kattungarna, men jag hann inte kolla könet mer än på en av dem. Vikt och kön får vänta till dagen därpå.