Förlossning Sockerkullen
Tisdagen den 3 juli föddes tre fina små tjejer. Det var en förlossning som inte var helt lätt, varken för mamma katt eller för oss människor. När jag vaknade vid halvniotiden på morgonen såg jag att något hänt i födslolådan. Det låg en liten bebis och tuttade på en spene, och bredvid den låg en liten, liten halvgången bebis som det nog aldrig funnits något liv i. Den var ungefär hälften så stor som en "riktig" fullgången bebis och moderkakan låg bredvid. Socker hade ätit upp moderkakan från den levande ungen, men alltså inte den från den döda ungen. Jag gissar att det var denna lilla lilla bebis som orsakat blödningen under dräktigheten.
Jag provade att ge Socker lite mat men hon var helt ointresserad av det, och efter några minuter började hon krysta igen. Det tog inte många minuter innan Socker med ett skrik födde en till bebis. Den var alldeles blå när den kom ut, och jag såg att navelsträngen var hårt virad dels runt halsen och dels runt ena armen. När Socker bitit av navelsträngen bar jag in bebben till handfatet och la den i ljummet vatten (huvudet ovanför, förstås). Då lossnade navelsträngen både från halsen och från armen men ungen gav inga livstecken ifrån sig. Jag slemsög, gjorde hjärtmassage och konstgjord andning, men den hämtade sig aldrig.
Socker födde ytterligare tre ungar, varav en kom med fötterna först. Hon var så duktig, hon slickade rent dem och åt upp moderkakorna. När allt var klart låg tre flickor och en pojke och snuttade på henne och hon såg så lugn och nöjd ut.
När jag bytte och gjorde rent i födslolådan la jag märke till något som såg ut som röda bönor bredvid ungarna. När jag tittade efter vad det var såg jag att det var tarmar!! Magen på en av ungarna hade öppnat sig och hela tarmpaketet hade trillat ut!!! Den lille låg och snuttade som om inget hänt, men skrek till när jag försökte titta efter hur han mådde. Ringde till största djursjukhuset i staden och hamnade i telefonkö!! ......... Efter FEMTON minuters ångestfylld väntan ringde jag till min vanliga veterinär som direkt sa att det lät som bukbråck och att det inte fanns något att göra eftersom man inte kan söva så små bebisar. De skulle hjälpa mig att låta kattungen somna in så den slapp lida mer. Jag ringde återigen till det stora djursjukhuset och den här gången lyssnade jag klart på deras telefonmeddelande där de sa att man vid brådskande ärenden kunde trycka på en speciell knapp. Svaret kom direkt! Men även de sa att det inte fanns något att göra, utan att det bara var att låta den lille få dö så smärtfritt som möjligt. Under tiden hade den lille avlidit, jag antar att det berodde på att hans syskon trampade runt på tarmarna så att han förblödde. Han kommer att få vila under äppelträdet tillsammans med sitt dödfödda syskon och den lilla som dog i förra kullen.
Efter allt detta var både Socker och vi människor rätt trötta, så vi ägnade resten av dagen åt att vila! De tre små överlevarna smaskade förnöjt i sig mammas goda mjölk och när jag senare på kvällen vägde dem så vägde alla över 100 g! Redan innan kullen föddes hade jag klart för mig vad temat för kullens namn skulle bli. Eftersom detta skulle bli Sockers sista kull så skulle barnen heta någonting med "socker" i sina namn, som en hyllning till deras fantastiska supermamma! Namnen blev: Stina Strösocker, Fiffi Farinsocker och Polly Pärlsocker!
