Förlossning Regnkullen Förlossningen var beräknad till den 4 november. Förra gången födde Mimmi efter exakt 65 dagar, och den 4 november skulle det ha gått 65 dagar efter den enda kärleksnatten 30-31 augusti. Jag vägde henne den 1 november och då hade hon gått upp 1,6 kg, från 3,5 till 5,1 kg. Det sägs att varje kattunge i magen ska motsvara ungefär 200 g på kattens viktuppgång, så om det stämde så skulle Mimmi ha åtta stycken där inne, igen! Den 2 november på kvällen var Mimmi väldigt orolig. Hon följde efter oss vart vi gick och pep och jamade. Vi trodde att något var på gång, men inget hände den natten. Den 3 november var hon lugnare, och pep inte lika mycket. Inte heller den natten hände det något. På morgonen den 4 november när jag precis vaknat och gick på toa så såg jag henne komma efter mig med långsamma steg. Hon satte sig vid toadörren och då såg jag plötsligt att hon hade ordentliga sammandragningar, ja, faktiskt riktiga krystvärkar! Innan jag hann få tag på henne hade hon smitit in i en "klotunna" vi har, som ser ut som en tunna med tre hål i så att katterna kan gömma sig. Ve och fasa, hon tänkte föda inne i tunnan!!   Hur gör vi nu då?? Mimmi vägrade komma ut, och vi kom inte åt någonting alls i det trånga utrymmet inne i tunnan. Det blev till att baxa hela ekipaget in i sovrummet där födslolådan stod. Upp med tunnan på sängen så hon skulle se födslolådan. Inget resultat. Krystvärkarna fortsatte. Till slut välte jag tunnan åt sidan och tog tag i nacken på henne och "hällde" ut henne. Jösses. Hon satte sig på sängen och såg frågande ut. Men så gick hon in i födslolådan och efter några minuter så kom nummer 1.   Det var en färgglad kisse med mössa på hela huvudet som kom. Mimmi tog hand om den lilla med bravur. Det dröjdeungefär trekvart innan hon började krysta nästa gång. Nummer 2 kom som ett skott och Mimmi tvättade och grejade innan hon lade sig för att vila en stund. Under tiden försökte jag hålla kattungarna ifrån hennes spenar. Eftersom Mimmi har B-blod och Ramti har A-blod så får ungarna inte dia mamman under de första dygnen. Om de gör det kan de drabbas av neonatal isoerytrolys och de avlider inom några dagar. Det gick någon timme och Mimmi började få krystvärkar igen. Vi väntade men ingenting hände. Hon krystade ett bra tag, men ingenting kom ut. Till slut efter lång tid kom värkarna mer och mer sällan och Mimmi såg tröttare och tröttare ut. Än så länge var jag inte orolig, för det kan ju gå lång tid mellan kattungarnas födsel, det visste jag. Klicka ovan för att se en liten film på de två förstfödda. Det gick ett par timmar och Mimmi verkade mer och mer slö. Till slut låg hon bara på rygg med den stora magen i vädret och halvblundade. Det kom inga värkar mer. Hon brydde sig inte om de två första ungarna, utan hon bara låg. Hon verkade inte vara riktigt alert och jag började bli orolig. Till slut ringde jag Valla djurklinik och vi fick komma dit med detsamma. Jag skänkte en tacksamhetens tanke till slumpen/ödet? som sett till att Mimmis förlossning var på dagtid på en vardag, eftersom det inte finns en enda jourveterinär i hela Östergötland som kan ta emot akutfall på sena kvällar, nätter och helger! Då får man åka till Stockholm eller till Strömsholms djursjukhus!   Vi lastade in Mimmi och de två bebisarna i en taxi och åkte. Hon verkade slö och ganska "borta". Jag kämpade febrilt med att se till att de två kattungarna inte kom åt att dia henne. Vi fick komma in på ett rum direkt. Veterinären tog tempen som var lite låg. Hon klämde och kände och sa att Mimmi var öppen som hon skulle, men att hon inte kände att det var någon bebis som låg och ville ut. Tur att det inte var någon som fastnat, tänkte jag, som såg kejsarsnittet framför mig...   Det bestämdes att vi skulle börja med att ta blodprov och kolla blodglukos och kalciumvärdet på Mimmi. Veterinären gick ut för att säga till en sköterska att ta proverna. Vad händer då om inte krystvärkar!! Mimmi går igång som den värsta värkmaskinen och innan sköterskan kommit så har nummer 3 kommit ut! Den mår bra och Mimmi tar hand om den som hon ska! Sköterskan avvaktar med blodprovet medan Mimmi tvättar rent kattungen. Och då kommer nummer 4! Och på den vägen fortsatte det! En efter en kom de ut hos veterinären. Mimmi hade jättefint värkarbete och alla bebisar mådde bra! Möjligen kan det vara så att någon av bebisarna hann tutta lite på mamma så att de fick i sig lite mjölk (saker och ting hände väldigt fort så det var svårt att hinna med att vakta alla bebisar), men vi håller tummarna för att så inte är fallet. Veterinären trodde att det var hennes pillande som satte igång det hela. Jag kände mig bara så tacksam att vi hade åkt dit så att jag sluppit vara hemma och oroat mig om det dröjt längre. Till sist kände veterinären på Mimmi och sa att hon trodde att det kunde vara en åttonde kattunge i magen, men hon var lite osäker. Veterinären var på väg att stänga för dagen och vi skulle åka hem. För att vi skulle vara säkra på om det fanns en till eller inte så röntgade vi Mimmi. Det var tomt, hon hade fått ut alla kattungar helt själv! Glada och lättade åkte vi hem, och klädde på Mimmi den snygga bodyn av senaste snitt som hon måste ha några dagar för att kattungarna inte ska få i sig av hennes mjölk. Slutet gott, allting gott och Mimmi har gjort det igen!! Modelejon? Här är Mimmi i bolådan och vaktar sina små dagen efter förlossningen.