Bilder 5: Utställning

Socker har varit på sin allra första utställning! Utställningar är märkliga tillställningar. Bara tanken på att låsa in flera hundra katter i små pyttesmå burar under en hel dag får mig att undra vad vi människor håller på med. Många säger att utställningar hjälper till att höja kattens status, men det undrar jag. Det är ju bara kattmänniskor som redan tycker att katter har hög status som besöker kattutställningar. Och ändå, trots all min kritik mot utställningar så släpar jag dit Socker! Jag gör det dels av nyfikenhet, dels för att jag i ett svagt ögonblick sagt till Eleonora, Sockers uppfödare, att jag ska ställa ut henne i alla fall en gång.

Det är intressant att titta på alla kattägare på uttällningar. Det kammas och borstas, pudras och gullas. Själv har jag faktiskt bara kammat Socker en gång, och det var för flera månader sedan. Hon tyckte inte om det! Hon framträdde alltså okammad på sin första utställning, tänka sig!

 

 

Här står Socker och jag och väntar på vår tur vid domarbordet. Som jag bär henne ska man inte bära katter på utställningar! De ska bäras som en lång korv! Men det såg så dumt och onaturligt ut så det ville inte jag, därav den något krampaktiga positionen!

 

 

 

Domarna är ett annat intressant studieobjekt. På en minut bedömde "min" italienske domare katterna, och skrev bedömningen på en lapp. Inte konstigt att man inte får se de poäng som katten får, för det kan inte finnas en chans att domaren hann med att sätta några specifika poäng. Jag begriper inte vad som bedöms och hur det bedöms, eftersom det för mig såg så mekaniskt och opersonligt ut. Flera av katterna är mycket lika och då ska domaren på något vis skilja dem åt. För mig verkar det hela vara en oerhört subjektiv bedömning, men vem är väl jag att uttala mig?

 

Så gick det till

På morgonen åkte jag med min snälla kompis Karin till Mantorps travbana där utställningen skulle äga rum. Det var många bilar på parkeringen när vi kom dit. Vi fick börja med att ställa oss i kö till veterinären. Hon tittade på Sockers öron och ögon och kände på hullet, och sedan fick vi gå till nästa bord. Där fick vi vårt nummer som vi skulle fästa på buren. På den här utställningen fick man välja vilken bur man ville ha, så vi gick in i hallen och tittade på de första raderna. Karin upptäckte en bur som hade ett klistermärke som det stod "I love Turkish Van" på. Bredvid den buren fanns en tom bur, så den norpade vi.

Så skulle man "klä på" buren. Jag hade ett gammalt, blekt, ostruket burskynke som jag fått för många år sedan. Det har legat nerpackat sedan dess, tills jag tog fram det dagen före utställningen. Till golvet hade jag med mig en grå filt och till taket hade jag med mig en vit filt. Inga extrakostnader för burskynken, alltså! Filtar duger bra! När jag satt in Socker i buren började jag ångra mig. Hon såg så liten och förskrämd ut där hon satt i hörnet av buren och darrade!

I buren bredvid Sockers satt utställningens andra Turkiska Vankatt. Där fanns också Hanny Olsen från Wi'nte Sams. Det var väldigt bra, för Hanny visade sig vara en mycket erfaren utställare som tålmodigt svarade på alla mina mer eller mindre konstiga frågor. Tack Hanny!

Vår domare hette Luigi Comorio, och han pratade inte någonting under bedömningen, vilket kanske var tur eftersom han är italienare och det inte är så många som förstår italienska i Sverige! Vår väntan på bedömning blev lång. Vi stod ett tag och tittade på när andra katter bedömdes, och då fick jag se hur katter ska bäras på en kattutställning. Ena handen under frambenen, andra handen framför bakbenen, utsträckta armar. Katten kommer då att sträckas ut och hänga sina ben rätt ner. Jag tyckte det såg onaturligt och avståndstagande ut.

Efter ett par timmars väntan fick Karin och jag nog av den fräna lukten av kattkiss- och bajs, så vi gick på en promenad. Det gällde att inte gå för långt bort, för det skulle ju vara tråkigt att missa vårt nummer! När vår tur närmade sig tog jag Socker i famnen. Hon var nymornad och lite rufsig i pälsen. Jag fick sätta fram henne på domarbordet direkt när jag kom med henne.

Domaren vände och vred snabbt på henne. Det tog max en minut, sedan satte han in henne i den tomma buren bakom dem och började skriva ner sin bedömning.

 
 

När han skrivit halva blanketten vände han sig om mot buren där Socker satt och knackade med pennan mot burgallret. Socker tittade på honom och sträckte fram nosen mot pennan. Han vände sig tillbaka och skrev klart blanketten. Därefter gjorde han tecken åt mig att jag kunde ta tillbaka henne till hennes egen bur igen. jag hade verkligen ingen aning om hur det hade gått, men Hanny hade kikat på lappen och sett att Socker fått sitt "cert". Att få ett cert är bra, har jag lärt mig, för då har katten uppnått ett visst antal poäng. Får man ihop tre stycken sådana cert som Socker fick, så blir katten Champion.

 

Jag kände mig lite vilsen efter detta, men fick reda på att bedömningssedeln kunde hämtas om ett par timmar, så Karin och jag lämnade Socker i sin bur (hemskt!!) och åkte och åt.

Bedömningen

Jag fick min bedömningssedel till slut, och där kunde jag läsa följande:

Type
Medium long body. Well balanced.
Head
Well balanced shape. Nose medium lenght and straight.
Eyes
Nice expression and clever eyes.
Ears
Well placed on the head.
Coat
Ex medium long. Silky quality.
Tail
Ex medium long. /oläsligt/tail.
Condition
Ex.
General impression
Nice female.
Qualification
Ex1, CAC.

Socker hade alltså blivit Ex1 och fått sitt första certifikat (CAC). Trots att jag inte är så förtjust i utställningar så jäste jag av stolthet när jag såg det! När vi kom hem gömde sig Socker under sängen i 20 minuter. Sedan kom hon fram och var precis som vanligt igen.

Nu när jag fått lite distans till det hela, så är det bara att erkänna att jag suktar lite efter att visa upp Socker igen och kanske få ihop ett par cert till så att hon blir Champion! Men även om det nu inte blir så, så är hon i alla fall världens sötaste kisse för mig!