Förlossning Vindkullen

Kattungemjölken för svaga kattungar var inköpt, liksom nappflaska, värmedyna och ingredienser till stärkande välling för kattmamman. Bolådan var inredd och inbodd. Kort sagt, förlossningen kunde börja! Den var planerad till den 10 juni.

 
Bolådan får en första inspektion. Den fick godkänt av Socker.
Det är en enkel papplåda med lock inköpt på IKEA.

Jag hade ställt bolådan i dubbelsängen. (Peter fick sova på soffan, för att hålla Sally och Saffran sällskap!) Socker hade sovit i lådan flera nätter.

Väckarklockan ringde 7.00 torsdagen den 9 juni. Trött som jag är, tryckte jag på Snooze och somnade om i tio härliga minuter till. Tio över sju vaknar jag till, stänger av klockan och kikar in i lådan, som jag brukar på morgnarna. Eftersom locket är på är det mörkt och svårt att se något. Jag ser ändå att något rör sig därinne! Bort med locket och....OJOJ!! Där ligger det en hel hög med små blöta kattungar!! Rör de sig? Låter de? Diar de?? Lever de??? Hur många är det????? Jag springer ut och väcker Peter och vi kommer tillbaka alldeles lagom för att se en kattunge födas. Socker slickar sig och får fram ungen på ett par minuter. Hon gnager av navelsträngen och börjar äta upp efterbörden direkt. Å vad hon är duktig, min lilla kisse!

Socker - supermamman!

När Socker ätit upp den sista moderkakan sitter hon upp och hennes huvud hänger mellan frambenen. Så börjar hon....rapa! *burp* Och hicka! Inte att undra på efter att ha ätit upp så många moderkakor! Vid sidan av Socker ligger en unge med navelsträng och moderkaka kvar. Jag får hjälpa till och klippa av navelsträngen! :) Det dröjer några minuter innan vi kan räkna efter hur många ungar det är. SJU stycken!!! Och alla var vi liv! Hurra!! Den dagen var jag inte riktigt vid mina sinnes fulla bruk på jobbet! :) Jag har blivit mormor! (Ja, jag vet, det låter lite insnöat!)

 
Alla ungar hittade fram till mjölkbaren inom några minuter.

Blödningen hon hade i vecka 7 hade inte orsakat någon död unge! Lättnaden var stor. Några timmar efter förlossningen lämnade Socker sina ungar och började skrika på oss. Hon var HUNGRIG!!! Oj, vad hon åt! Och OJ, så liten och tunn hon blivit.

 
Några timmar gamla.

Förundrad sitter jag och tittar på familjen Katt. Så häftigt att Socker vet precis hur hon ska göra! Bättre vård kan de här sju små kissarna inte få.